Är för tillfället på semester. Varit på resa i 10 dagar, och nu har jag 4 dagar hemma. Därav blogg-ivern. Sitter hemma. Kl 09.24 på en fredagmorgon. Det känns..konstigt. Som att jag försovit mig. Eller att jag i vilken stund som helst kommer att få ett samtal av någon jag glömt att baka åt.
Den här tiden på fredagar betyder vanligtvis att jag springer runt i bageriet som en jakthund och försöker mitt bästa för att få fram så mycket som möjligt till salu före klockan slår 10. Jag har vid det här laget jobbat sedan kl 5 och inte satt mig ner en enda gång, det gör jag med lite tur runt 11-12 tiden. En stressig dag, helt enkelt, där jag börjar 5 och slutar 17. Men det är roligt- bageributik har jag bara en dag i veckan så man hinner liksom glömma ifall man har blivit trött och sliten på fredagskvällen. Roligt är det för att jag får prata med mina kunder, de är jättesnälla och jag får feedback. Det är roligt att vara social när man stått för sig själv i bageriet och hållit käft hela veckan.
Det här med att ha semester. Förut var det så naturligt, och nåt man bara väntade på och det var som att : "FUCK THIS SHIT" visar fingret åt jobb-fanskapet i en månad, när man äntligen, efter ett halvårs drömmande äntligen fick semester. Så positivt. Oj va lätt när man typ fick betalt för att vara på semester och får ännu mera pengar när man återvänder till jobbet 4 veckor senare. Man typ levde för den månaden. Sen fick man ångest när den sista veckan kom.
Sen blev jag med bageri.
Då ska man jobba, jobba och jobba. Ledigt kan man ta sen när det blir lugnare. När man är egenföretagare har man aaaaldrig ledigt! Då måste man jobba ändå fast alla andra har ledigt. Man ska jobba när det finns arbete. Aldrig säga nej, du får dåligt rykte. Du är ju FÖRETAGARE, så där är det! (sistnämnda oftast hört av personer, med självbelåtet flin, som är trötta på sin egen livssituation)
Såna kommentarer hör man lite här och där. Så man börjar tro på det själv...och som egenföretagare är du ju en sorts supermänniska som orkar och vågar och kan! SÅ duktig!
Fast egentligen är jag ju samma person som före jag startade ett bageri, tänker jag då i smyg. Jag är lat. Och jag tycker om att sova. Jag är gnällig. Jag blir trött, fort, och jag känner att jag inte har tid typ hela tiden. Ja, man kan säga att det har blivit ett mantra i mitt liv.
Jag har grubblat och oroat, angstat, och frågat av folk, hur ska jag kunna ta ledigt? Måste jag anställa "någon".. ( hur hittar man någon som kan driva ett bageri på egen hand i terjärv?)
"Du bestämmer ju själv!" får man då höra, fast det stämmer inte riktigt i mina öron. Hur säger man åt folk som har planerat 2 månader i förväg (utan att höra av sig förrän 4 dagar innan festen) att de ska beställa tårtor av mig till lördag, att nej, jag är ledig då..Det är så svårt! Nej. Det går inte. Hinner inte. Eller..ja, okej..kanske..Jag fullkomligt skäms och har dåligt samvete..Så jag tackar ja och jobbar fast jag egentligen hade tänkt vara ledig. Ångest. För man måste ju jobba när det finns jobb..inte tacka nej..tänka på pengarna...Ställa upp!
Sådär höll man på första året. Livrädd att folk ska tycka att man inte sköter sig, är lat och "hur kan det där gå runt" ifall man tar ledigt en vecka. Ska livet vara så här?? Att man är så fysiskt trött så man gråter när man kommer hem (ja men du har ju valt det själv! Du har fel jobb om det blir tungt!) och så frågar nån : " Har du nog jobb? Kan du nog leva på det här? "....
Tills jag bara insåg att nej, jag är ingen supermänniska. Don't get me wrong, jag gillar att jobba, älskar mitt jobb, jag gör mitt bästa, och för många låter det helt omöjligt att jobba (tex studentveckan) 15 timmar om dagen 5 dagar i sträck. Det går. Men man blir trött. Och gnällig. Och även jag behöver semester!
Kommer ihåg att det var en av mina vänner som sa det så bra om sig själv, när vi diskuterade att jobba. Hon sa: Jag måste vara ledig för att orka jobba! Och precis så är det ju. Lät så naturligt och rätt när hon sa det angående hennes eget dåvarande halvtidsjobb. Konstigt nog så är det lätt att säga åt andra, om andras jobb, men att acceptera att man själv behöver vara ledig ibland är så jäkla svårt.
Först kommer man med en massa ursäkter, t.ex, njäe, jag var ju faktiskt nästan ledig må-ti, hade ju knappt några beställningar så jag klarar mig nog utan semester..inbillar sig själv att man nog visst har haft alldeles tillräckligt många lediga dagar!...och ja, ibland är det slappare takt på jobbet och i bland "låtsasjobbar" man..som på alla arbetsplatser. Men nu har jag insett (nästan iallafall) att jag måste tacka nej, när jag vill bli utvilad. Jag har alltid haft svårt med att göra två saker på samma gång, jag vill fokusera på en "sak", då blir det bäst. Och just nu är den "saken" att bara vara ledig.
Visst oroar jag mig, har hela tiden jobbet & pappren i åtanke, kan inte släppa det. Och jag har svårt att förstå att jag visst kan ta 14 dagar semester, jag klarar mig ändå. Men så är det och kommer alltid att vara. Men jag tar ledigt när jag vill, och jorden fortsätter att snurra, och ingen har hittills blivit arg.. Jag hinner jobba sen, så mycket jag vill och orkar!
Den här ramsan har mina vänner & bekanta hört om och om. Om hur jag har bara måste bestämma mig för att ha ledigt. Gnällt. Men det har varit en av de jobbigaste sakerna att inse sen jag blev bageri-allt-i-allo. Att personalen behöver semester. Och hur krångligt det är med ens egna hjärnspöken.
SÅ nu ska jag njuta av (eller försöka acceptera) att jag kan faktiskt bara vara hemma idag, jag har ju semester! // ida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar